Ett existentiellt perspektiv på Segling

Text

Efter det att min vän Eva bad mig beskriva min ensamsegling, har en gammal tanke väckts till liv, om att utöka min blogg med en sida om segling utifrån ett existentiellt perspektiv.

Där jag omvandlar det klassiska ordstävet” Navigare necesse est, vivere non est necesse”, (Att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt), på så vis att segling bara är nödvändigt för oss nördar, alltmedan frågan om att leva är nödvändig för oss alla.

Med tillägget att frågan om att leva inte endast handlar om att överleva eller att ha förmånen att existera, eftersom livet handlar om någonting mer och annat än att ha fungerande kroppsfunktioner.

Så, låt mig försöka beskriva min ensamsegling utifrån ett lite annorlunda perspektiv;

 

Att segla handlar för mig om en obeskrivlig frihetskänsla, där jag är totalt utlämnad till naturens krafter, men det handlar också om att färdas framåt - som att vandra fast på ett annat sätt - där jag lämnar en hamn för en annan, där varje hamn är ett slags delmål på väg mot en efterlängtad destination.

Ungefär som i livet för övrigt, där vi tar oss fram i små etapper av dagar, veckor, månader och år, mot vår längtans uppfyllelse, skillnaden är kanske att min segelbåt till sist når sin destination, alltmedan vi i livets villervalla aldrig kommer fram, utan ständigt har vår destination bortom horisonten.

En annan dimension av att segla, handlar om den totala närvaron, där det inte endast handlar om att ta sig från en punkt till en annan, utan om en i allra högsta grad varierande upplevelse av själva resan.

Där vinden vrider sig, ökar och minskar, där vågor, strömmar, tidvatten och lömska grynnor kräver din fulla uppmärksamhet, där jag sitter med handen på rorkulten för att parera naturens oförutsägbara krafter.

Ett annat perspektiv på detta med segling, handlar om den ytspänning som gör segling möjlig och som ser till att du har havet under dig och himmelen ovanför.

Känslan av att bäras upp av denna ytspänning är särskilt angenäm i de nordiska haven, där överlevnaden är starkt begränsad om jag snubblar och hamnar i vattnet.

Det är denna ytspänning som ”håller oss flytande” och hindrar oss från att dras ner i djupet och försvinna, på ett liknande sätt som det på ett existentiellt plan finns en slags ytspänning av hopp, tro, tillförsikt och mod, som bär upp oss när det mentala ovädret drar in och utsätter oss för olika slags motstånd och påfrestningar.

 

Innan vi vandrar vidare i texten vill jag säga något om den sinnrika konstruktion som jag färdas i, där det i huvudsak handlar om tre vitala delar.

Där mast och segel är den framdrivande faktor som är förankrat i ett skrov, när det gäller Theodora handlar det om ett långt, smäckert och vackert skrov vars linjer är hämtade ifrån den gamla klassiska skärgårdsfemtiofemman som byggdes i början av 1900-talet.

Sist men inte minst handlar det om den tunga blykölen (drygt tre ton) som gör båten kursstabil och hindrar den att slå runt.

När det gäller skrovets utformning under vattenlinjen, finns det två principer, antingen är båten slutstyv eller begynnelsestyv, Theodora är slutstyv vilket i sin tur betyder att hon när det blåser på lutar en aning i början till en slutpunkt där hon inte kan luta mer.

En katamaran (flerskrovsbåt), motorbåt eller Finlandsvänlig däremot, är stabil i början på grund av skrovet, men om vinden ökar och båten börjar kränga slår hon lätt runt, eftersom det inte finns någon motvikt i form av en tung köl som håller emot.

Märkligt nog finns det en mycket intressant koppling mellan båtens konstruktion och hur vi människor är konstruerade på det mentala planet, där människans färd över tidens hav balanseras av tre avgörande delar som påminner om just segel, skrov och köl.

Där seglet kan liknas vid människans upplevda självförtroende - som i motsats till självkänslan bygger mer på vad hon kan och gör, än på vad hon är - där ord, gärningar och beteende är det som jag först av allt ser i mötet med en annan människa.

Denna ytliga betraktelse på distans, säger mig ingenting om huruvida orden eller beteendet är förankrat i verkligheten om denna människa, denna verklighet ger sig till känna först i ett förtroligt samtal i kajutan.

Där det visar sig om denna människa är en ”bild- eller väsensmänniska”, som religionsfilosofien Martin Buber beskriver det, när han talar om bildmänniskans ständiga bekymmer om att göra intryck av någon som hon önskar att hon vore, men inte är, någon som lever ”under skenbildernas herravälde”.

I motsats till väsensmänniskan som inte bekymrar sig om bilden av det egna jaget eller som låter sitt liv bestämmas av huruvida man vill göra intryck av att vara, utan som på ett naturligt och otvunget sätt lever sitt liv utifrån den man är.

Den bakomliggande orsaken till bildmänniskans dilemma, är att hon seglar fram på tidens hav med en för liten och lätt köl, utan den bottentyngd i livet som får farkosten att stabiliseras och inte kränga hit och dit av minsta vindkast.

Denna köl ser vi inte mycket av, förutom när båten är utsatt för hårda påfrestningar och du kan skönja kölen under vattenytan, när båten kränger kraftigt, ungefär som det förhåller sig med vår innersta självkänsla, vars existens, dimension och kvaliteter inte visar sig förrän livets påfrestningar nått sitt yttersta mått.

Sensmoralen av detta resonemang handlar om faran av att i livet segla fram med för stora segel och för liten köl, frågan om hur vi ser till att få tyngd i kölen kan vi återkomma till senare.