Om konsten att sova utan att vaggas till söms.

Klockan 08.00 lämnade jag Astipalia, hade gärna varit kvar några dagar för att lära känna denna lilla fina ö, men det får stå på önskelistan. Nu var målet Tilos, bara 20 distans från slutmålet, sträckan var högst varierande med bra vindar de sista timmarna, efter tio timmar var jag framme på Tilos.

Det var en underbar känsla att angöra vid piren, här har jag varit många gånger med hyrbåt, men nu har jag vår egen underbara båt, därutöver var detta slutpunkten för alla långa och krävande transportsträckor.

Det första jag gjorde var att duscha och köpa nya Tevasandaler och två skjortor hos Maria som jag brukar handla hos, man vill ju vara fräsch när jag möter välkomst-kommiten på Chalki i morron.

Denna underbara kväll har jag kostat på mig en grönpepparstek på restaurang Gorgona på Tilos, känner mig faktiskt värd det efter dagar av tonfisk på burk.

Tidigt i morse lämnade jag Anafi, vindprognoserna var goda och inga stormvindar låg och lurade på väderkartan, målet var inställt på Astipalia.

Vinden ifrån sidan satte fart på skutan och den gamla grova sjön gjorde att det rullade rätt bra, jag tänkte att om det inte blir värre, så borde planen vara genomförbar - vilket den var.

Det var en obetalbar underbar upplevelse att vara på banan igen, att få ges sig iväg mot en ny hamn och spännande upplevelser, dagarna på Anafi var svåra men nyttiga.

(Jag kommer senare att med bilder berätta historien om byns enda restaurang, att få sitta ner och höra Nektaria och Michalis berätta om Nektarias föräldrars kamp för överlevnad och hur de startade restaurangen var nog det största värdet av Anafi-dagarna.)

Om allt går som planerat landar jag på Nisiros eller Tilos i morgon, vilket i sig innebär att jag bör vara på Halki på Fredag.

En intressant detalj i sammanhanget är att jag skadat hållaren till ankaret i fören, varför jag bör fixa det innan ankaret kan användas, oturligt nog används ankare för båtplats på Astipalia, men längst ut på piren såg jag en plats där jag kunde angöra långsides.

Jag angjorde båten och tänkte att snart kommer hamnkaptenen och säger att platsen är reserverad, mycket riktigt kom hamnkaptenen, men han hade ingenting att erinra mot min valda plats, däremot sa han; ”You are a lucky guy” ! Jag svarade; Why? Hamnkaptenen sa att; There has been a boat here permanently for several weeks, but the boat disappeared this morning!

Lyckligt lottad!

En annan detalj är att jag nu har tillgång till el i båten, vilket jag inte haft på en vecka, det känns otroligt lyxigt!

 

 

De två sista månaderna har verkligen varit en händelserik period i mitt liv, dagar fulla av intryck, upplevelser av vitt skilda slag ifrån åtta olika länder, dagarna har krävt min fulla uppmärksamhet och när solen gått ner har man somnat och sovit som en stock.

Så, helt plötsligt blir jag inblåst på Anafi, dagarna går och jag är ensam med mig själv, ingen dagsplanering och destination att sätta kursen mot, ingenting som kräver mitt fulla fokus eller timmar av koncentration.

Allt är tyst och stilla förutom vågorna som slår och vinden som tjuter i vanten samt en hund som skäller nere vid caféet, dagar av väntan och ensamhet.

Dagar när jag tvingas vara med mig själv och försöka att umgås med det egna jaget, där jag blir sittande i kajutan och bara ” tomglor” som vi säger i Hälsingland.

Kontrasten är överväldigande och jag har svårt att finna mig i den nya situationen, där jag inte längre är upptagen av allehanda bestyr, utan måste liksom umgås med mig själv i väntan på gynnsamma vindar.

På så vis börjar jag se en slags mening i detta ”Anafi-trauma”, där jag för närvarande genomgår ett slags träningsprogram som syftar till öva upp förmågan att ”bara vara”.

I skrivande stund kommer jag att tänka på ett uttalande i en bok vars titel jag glömt, meningen jag minns följer som lyder; När jag är ensam i rummet - är ingen där!

Visst, det är ett uttalande som andas sorg men som icke få kan känna igen sig i, när det egna jaget inte riktigt kan stå på egna ben i ett avbefolkat rum, där jag lämnats med att vara mig själv.

Ovanför templet i Delfi utanför Athen - som jag passerade för en vecka sedan - står det inskrivet ovanför porten; Känn dig själv!

Dessa tre ord säger oss i förlängningen att allt börjar med oss själva, där vi måste lära känna, förstå och respektera oss själva om vi ska lyckas ”känna”, förstå och respektera andra.

Att lära känna sig själv bygger på konsten att våga möta sig själv och att liksom se det egna jaget i ögonen, vilket är just vad jag tränar på just nu.

 

 

 

 

Enligt prognosen skulle det vara möjligt att segla vidare i dag, vilket jag har övervägt men jag väntar ändå tills i morgon fredag, inte minst med tanke på att det tar minst sex timmar för vågorna att lägga sig.

Om det blåser hårt och länge kan vågorna bli den stora utmaningen, särskilt om jag färdas i riktning mot dem, vilket var fallet när jag för några dagar sedan försökte ta mig till Amorgos, där jag tvingades vända om och snällt rida på vågorna till Anafi.

Ett annat scenario är om vågorna inte lagt sig och att vinden upphör, 

den upplevelsen skulle man kunna ta betalt för -i korta perioder - på ett nöjesfält, men under en längre period till havs är det inte särskilt muntert.

Därutöver ligger det ett stråk av kraftiga vindar strax norr om min tänkta distans, där det ligger i farans riktning att detta stråk förflyttar sig söderut, i den mån så skulle ske befinner jag mig återigen i en ytterst svårhanterlig situation.

Till saken hör att jag inte längre har någon tidspress, Ingrid landade på Arlanda/Stockholm i morse och väntar inte längre på bryggan på Halki för att korka upp bubblet vid min ankomst.

Dagarna på Anafi har varit svåra men nyttiga, det är först i dag som jag på det mentala planet börjar att landa, här i detta sysslolösa tillstånd har alla underbara och mindre underbara upplevelser hunnit ifatt mig, alla underbara minnen njuter jag av alltmedan det finns några få men starka minnesbilder som jag under dessa stilla dagar tvingats bearbeta.

Om allt fungerar är jag på Halki på Söndag, det ska jag fira genom att gå till kapellet för att kyssa ikonerna och be en tacksägelsebön.

När jag i morse klev ut i sittbrunnen, såg jag en segelbåt ligga för ankar strax utanför piren, en stund senare såg jag någon med snorkel simma omkring inne i hamnområdet.

Den simmande personen visade sig vara Skepparen på den båt som ankrat upp utanför piren, jag påkallade hans uppmärksamhet och bjöd in honom på en kopp kaffe.

Mannen ifråga heter John Andrianakis och han berättade för mig att han är Skeppare ombord på en 38-fortare som har med sig ett franskt par och deras tonåriga dotter på en seglingsvecka som i förrgår startade ifrån Kreta.

John - eller Janis som han vill bli kallad - berättade vidare att han och besättningen sent i går eftermiddag var på väg till Anafi, när det plötsligt blåste upp till storm.

I detta läge var det endast knappt två sjömil till Anafi, Janis revade en trasig genua, och hoppades kunna gå med motor den sista lilla biten till Anafi.

Under normala vindförhållanden hade han nått hamn på en halvtimme, men i dessa förhållanden märkte Janis att båten endast rörde sig marginellt framåt med stora vågor och motvind emot sig.

(Situationen var identisk med min egen erfarenhet av att häromdagen försöka nå hamnen i Amorgos, när jag med full gas inte rörde mig ur fläcken, varför jag beslutade att följa med vind och vågor söderut till Anafi.)

Janis övervägde - liksom jag - att vända båten söderut och att återvända till närmaste ö i sydlig riktning, vilket är Kreta 60 sjömil söderut.

När Janis informerade besättningen om läget ville de inte återvända till Kreta, vilket försatte Janis i ett mycket svårt dilemma, där han måste välja mellan besättningens önskan och säkerhet.

Det hela slutade med att Janis ankrade båten över natten vid södra sidan av en pytteliten ö två nautiska mil söder om Anafi, det var därifrån de kom hit i morse.

Just nu ligger Janis båt utanför en fiskebåt framför mig på insidan av piren, men trots att vi båda ligger på insidan av piren är vinden så stark att vi måste lägga ut tamp för att få mothåll i hamnen.

Janis har dykt och hittat en grov kätting på botten i hamnen där vi kan göra fast våra tampar, Janis har sin båt klar och något senare hoppas jag vi kan göra samma sak med Theodora.