Om konsten att sova utan att vaggas till söms.

Tid för eftertanke och bearbetning.

Enligt prognosen skulle det vara möjligt att segla vidare i dag, vilket jag har övervägt men jag väntar ändå tills i morgon fredag, inte minst med tanke på att det tar minst sex timmar för vågorna att lägga sig.

Om det blåser hårt och länge kan vågorna bli den stora utmaningen, särskilt om jag färdas i riktning mot dem, vilket var fallet när jag för några dagar sedan försökte ta mig till Amorgos, där jag tvingades vända om och snällt rida på vågorna till Anafi.

Ett annat scenario är om vågorna inte lagt sig och att vinden upphör, 

den upplevelsen skulle man kunna ta betalt för -i korta perioder - på ett nöjesfält, men under en längre period till havs är det inte särskilt muntert.

Därutöver ligger det ett stråk av kraftiga vindar strax norr om min tänkta distans, där det ligger i farans riktning att detta stråk förflyttar sig söderut, i den mån så skulle ske befinner jag mig återigen i en ytterst svårhanterlig situation.

Till saken hör att jag inte längre har någon tidspress, Ingrid landade på Arlanda/Stockholm i morse och väntar inte längre på bryggan på Halki för att korka upp bubblet vid min ankomst.

Dagarna på Anafi har varit svåra men nyttiga, det är först i dag som jag på det mentala planet börjar att landa, här i detta sysslolösa tillstånd har alla underbara och mindre underbara upplevelser hunnit ifatt mig, alla underbara minnen njuter jag av alltmedan det finns några få men starka minnesbilder som jag under dessa stilla dagar tvingats bearbeta.

Om allt fungerar är jag på Halki på Söndag, det ska jag fira genom att gå till kapellet för att kyssa ikonerna och be en tacksägelsebön.