Om konsten att sova utan att vaggas till söms.

En dag på land.

Den ” Marina” som jag vaknar upp i, är en byggarbetsplats med grävskopor och muddringsverk, förutom Theodora finns här endast några fiskebåtar och en urgammal bogserbåt.

Byn härintill hyser några hus, en taverna och en minimarket samt ett café, på caféet sitter det mest greker denna morgon samt tre Italienska turister, jag beställer en liten grekisk kaffe och skriver några rader på min blogg.

Närmast mig sitter en yngre grek som jag kom i samspråk med, han visar sig vara professor i logistik inom den Grekiska armén, när jag frågar honom hur han ser på relationen till Turkiet, svarar han att relationen är på en låg och spänd nivå.

Som jag förstår det så berättar han om vårt samtal för de andra gubbarna på caféet, varvid det uppstod en något dramatisk ordväxling bland de närvarande.

I egenskap av att vara svensk blir man lätt orolig när någon höjer rösten, men det har jag lärt mig att här i Grekland är det höga tonläget inget att oroa sig för, det handlar snarare om en uppfriskande dramatik i glada vänners lag.

När jag var på väg tillbaka till båten stannade jag till vid en äldre grek som satt med en flugsmällare i handen, jag frågade vad denna smällare heter på grekiska, men han kunde inte engelska så han ropade på sin dotter som kom ut med man och barn och de blev mig behjälpliga.

Dottern frågade mig vart jag kom ifrån och jag berättade om mitt seglingsäventyr, vilket de tyckte lät spännande och ovanligt, på den lilla supermarket köpte jag sedan butikens sista flugsmällare.

När jag något senare på dagen hälsade på några fiskare som ordnade med sin nät, sa en av dem ”Hi kapten!”, då förstod jag att ryktet om den udda svensken spridit sig i byn.