Om konsten att sova utan att vaggas till söms.

Mindre kaxig, mer ödmjuk!

Här, på den vackra ön Koufonisi, förmår jag mig inte riktigt att ta till vara allt det goda, jag är rastlös och önskar att den extremt starka meltemivinden ska avta så att jag kan kasta loss och nå min destination, helst innan Ingrid återvände till Sverige på Tisdag nästa vecka.

Som det ser ut just nu har jag siktet inställt på att segla mot Astipalia i morgon förmiddag, under förutsättning att vindarna gör projektet möjligt, i annat fall får jag gilla läget och bli kvar i hamn.

Det känns så otroligt frustrerande att jag seglat genom Slovenien, Kroatien, Montenegro och Albanien där vindarna knappt fört mig framåt, 

och att tre distanser innan målet måste bli kvar i hamn på grund av alltför tuffa vindar.

Det känns som att falla på målsnöret, å andra sidan lär jag betänka att vi människor inte råder över vindar eller väder, och jag är inte ensam i denna situation, långt större båtar än Theodora ligger kvar i hamn under dessa förhållanden.

Det märkliga är att jag helt plötsligt inte känner mig så ”kaxig” längre, det har smugit sig på en slags ödmjukhet inför att vara vid liv, och att detta inte är någon självklarhet.

Kanske att denna känsla har en koppling till beskedet om vår kära vän Mikitzas plötsliga död häromdagen, hon var en underbar människa som gjorde omgivningen lycklig genom sitt sätt att vara och inte minst genom hennes sätt att sjunga och spela om livet.

Så nu sitter jag här i kajutan och betänker livets oförutsägbarhet och ändlighet, något mindre kaxig och något mer ödmjuk, vid sextiosex års ålder är det dags att inte utsätta sig för onödiga risker.

Hur det blir i morgon vet jag inte, det ända jag vet är att förutsättningarna för fortsatt färd ska vara tillräckligt goda, natti,natti!