Om konsten att sova utan att vaggas till söms.

En liten betraktelse.

Jag är långt ute i det Adriatiska havet, kan knappt skönja land bortom horisonten, vinden kommer snett bakifrån och jag går för läns, som det heter.

Att kryssa mot vinden är behagligt då det fläktar så skönt, men att ha vinden med sig, innebär stiltje i sittbrunnen, och det kan bli riktigt varmt, varför jag med längtan i blicken ser ner på det blåa havet och tänker att det vore inte helt fel med ett dopp.

Frestelsen blir mig övermäktig, jag klär av mig och fäller ner badstegen för att kliva ner i det svalkande vattnet, denna stund är magisk där jag med handen på badstegens nedersta del låter resten av kroppen omslutas av detta salta och svalkande hav.

Situationen är både skrämmande och fascinerande, skrämmande på så vis att om jag av outgrundlig anledning råkar släppa taget om badstegen, fortsätter båten sin färd framåt alltmedan kaptenen går hjälplöst förlorad för att gå en långsam död till mötes.

När jag skriver detta sitter jag återigen tryggt i sittbrunnen, jag har skugga av storseglet och nu blir det inga mer dopp innan nästa hamn Vlore i Albanien, frågan är om jag inte väntar med dylika dopp tills det finns manskap ombord.