Om konsten att sova utan att vaggas till söms.

Inblåst på Paros!

I går lämnade jag Kithos med destination Paros cirka 40 sjömil i sydlig riktning, eftersom vindarna skulle öka kraftigt framåt dagen tog jag sikte på Siros som nödhamn om jag skulle behöva (ungefär halvvägs något norrut.

Till en början var det än härlig kryss med bra fart, men eftersom ökade vinden och sjön blev grov, vilket i och för sig var en häftig upplevelse (nog min tuffaste etapp) men när jag nu lovat mig själv att inte ta några onödiga risker styrde jag nosen mot hamnen på Syros.

När jag något senare tittade på klockan var hon bara tio på förmiddagen, vilket i sin tur innebär att Theodora haft en snittfart på nio knop, att avsluta dagens segling så tidigt kändes försmädligt när jag kunde vara på Paros om endast tre timmar.

Vid närmare eftertanke skulle jag inte behöva ha en ”pinkryss” till Paros eftersom jag i den riktningen skulle ha vinden mer ifrån sidan, så kallad ”halvvild”.

Strax innan hamnen på Syros prövade jag att vända upp båten mot Paros, och mycket riktigt slapp jag den tuffa kryssen och själva seglingen blev inte längre så stampning och tuff.

Det luriga med att ha vinden ifrån sidan eller snett bakifrån, är att det är svårt att märka när vinden ökar, om du inte kikar på loggen som visar hur fort det går.

De närmaste timmarna fick jag uppleva en helt overklig form av segling, där Theodora surfade fram på de höga vågorna som om hon flög fram ovanför vattnet.

När jag närmade mig Paros förstod jag att vindstyrkan troligen handlade om kuling, jag kände plötsligt en viss bävan inför att vända upp båten mot vinden för att ta ner seglen, inte minst för att jag måste lämna den trygga sittbrunnen, för att framme vid masten ta ner den sista delen av storseglet och försegla det. (Risken att snubbla och hamna i vattnet är inte helt obefintlig).

Eftersom du läser detta just nu, innebär det att allt gick bra och att jag kunde angöra den trygga och vackra hamnen på Paros, där allt är helt underbart, om det inte vore för att jag med flera är inblåsta på denna vackra plats.

Trots alla vädervarningar var tanken att jag skulle kasta loss tidigt i morse för att smyga mig mellan Paros och Naxos mot Amorgos, men så kom det en order ifrån högre ort, Ingrid ringde och med bestämd röst uppmanade hon mig att stanna kvar i hamn tills dess ovädret dragit förbi.

Eftersom det hela inte var förhandlingsbart och att vederbörande är klokare än jag, sitter jag just nu och skriver på ett mysigt café i den lilla hamnen.