Boktitel i hamn

Det undgår nog ingen besökare på denna hemsida att sidan ifråga rör sig mellan ytterligheterna, under sommarhalvåret skriver jag om en paradisisk tillvaro på Medelhavets soldränkta vatten och under årets mörka period behandlar jag ett ämne som knappast påminner om en underbar seglats i den grekiska övärlden.
Å andra sidan är det som livet är mest, livet bjuder oss en blandad kompott av olika ingredienser, livet är härligt och besvärligt, sött och salt, gott och ont - samtidigt.
Hursomhelst är jag som ni vet fullt upptagen med att få till omslaget på min bok ”Brottskod 391”, där jag behöver få till en bra underrubrik som förklarar vad boken handlar om.
Hur underligt det än låter fick jag i skrivande stund ett förslag ifrån vänner i Turkiet, som föreslår; ”Häxprocessen i Krokom, en dokumentär skildring”.
För säkerhets skull ringde jag nyss upp folklivsforskare Ebbe Schön för att höra vad han tycker om den föreslagna titeln, eftersom han tyckte att titeln ifråga var konkret och intresseväckande, känner jag mig styrkt i att anta denna ovan nämnda titel.
En fråga som plågat mig mellan varven är om min text har någon relevans i vår samtida nutidskontext, vilket jag satt och grunnade på i går förmiddag, när jag på kafé Sturekatten satt och väntade på min ”förläggare”.
Eftersom jag var tidigt ute hann jag ögna igenom morgontidningarna, där jag i DN ser stora rubriker om att Svenska kyrkan under de senaste åren betalat ut 115 miljoner i avgångsvederlag till personer som mobbats, larmat om missförhållanden och kritiserat ledningen.
I SvD ägnas en helsida åt en berättelse om Tomas ”som varit med om hemska saker som polis i krigszoner, och som säger att det värsta han upplevt är att bli ignorerad på jobbet”.
Dessutom finner jag en äldre artikel i SvD där Jan Rydh som jobbar för Institutionen för kliniska vetenskaper/Enheten för rehabiliteringsmedicin, Danderyds sjukhus/Karolinska Institutet, skriver om den ökande psykiska ohälsan inom arbetslivet under rubriken; ”Skenande sjukskrivningar hotar om ingenting görs”.
När jag senare på dagen var på väg hem i novembermörkret kände jag mig övertygad om att min dokumentära skildring kommer ut alldeles rätt i tiden, att jag sedan råkade kvadda min kära gamla Mitsubishi i Söderhamn – är av underordnad betydelse.
(Trots allt sitter jag just nu vid köksbordet fullt frisk förutom lite ont i nacken, om nån har en bil att låna ut framöver kan ni höra av er).