Konstellationen ombord.

Att segla i Medelhavet är naturligtvis intressant och spännande i sig, därutöver finns det en spänning i själva konstellationen ombord. Just denna vecka har vi Anders som tidigare inte är bekant med någon i gruppen, vi har Annica och Jens som visserligen känner varandra men som i övrigt inte har en aning om övriga deltagare.
Dessutom har vi Mona som var med en vecka förra året och som nu fått med sig sina vänner Annica och Staffan, som i sin tur aldrig mött någon av de övriga deltagarna.
Inför en dylik vecka undrar man som skeppare hur det hela ska avlöpa, eftersom det inte finns några som helst garantier om att vilt främmande människor ska trivas med varandra på en begränsad yta under 7 dagar till havs.
När nu snart halva veckan gått kan jag konstatera att just detta gäng svetsats samman på ett makalöst positivt sätt, på sätt och vis är det ett unikt gäng där samtliga deltagare ena stunden kiknar av skratt för att kort därefter hamna i ett samtalsläge av allvarlig och självutlämnande natur.
Återigen slås jag av tanken att det kanske är obehövligt att anordna separata tema-seglingsveckor då vi resonerar om existentiella frågeställningar, eftersom dessa existentiella samtal infinner sig som ett ”brev på posten” i denna helt underbara miljö.