Om konsten att sova utan att vaggas till söms.

 

Efter en tidsperiod av tre månader och två dagar har jag vaggats till söms av ett flertal olika hav ifrån Sverige till Grekland.

I kväll ska jag pröva möjligheten att sova i en säng som är fast förankrad på ett golv som i sin tur vilar på en klippa på vår älskade ö Chalki.

Det blir spännande att ha fast mark under fötterna efter en lång tid av instabilitet, huruvida jag lyckas somna utan att vaggas till söms, får jag rapportera om senare.

Gårdagens insegling till bryggan på Chalki var ett minne för livet,ärligt talat var tårarna inte långt borta, på bryggan stod mina vänner Panos och Michalis, som fotade och filmade min ankomst.

När båten var fastgjord vid bryggan gick vi till taverna Costas för att korka upp bubbel som Ingrid lagt i kylen, att sitta där och se Theodora ligga vid bryggan, är en dröm som gått i uppfyllelse.

Något senare gick jag upp till vårt lilla hus, där jag satte mig på terrassen och blickade ner på alla tavernor, fiskebåtar och folk som vandrade längs piren, tänkte jag att livet kanske inte kan bli så mycket bättre.

Det kommer nog att ta några dagar för att smälta alla intryck, upplevelser och eskapader som jag upplevt de senaste tre månaderna, det har faktiskt varit en så pass händelserik tid att jag förändrats som människa.

Själva förändringen ligger nog i att jag blivit något mer ödmjuk inför själva livet, ett liv som inte är någon självklarhet på något vis, där jag kommit till insikt om att det hela inte går ut på att överleva - utan att försöka leva livet levande.

Till sist vill jag tacka alla mina följare på bloggen och Facebook. Att få skriva för människor som uppskattar mitt berättande, har varit rent av terapeutiskt för mig, det har varit oerhört upplyftande för mig att få ta del av all respons.

Nu vänder vi på bladet som kungen sade, ett nytt kapitel tar vid, men jag kommer naturligtvis att fortsätta berätta om händelsernas utveckling i detta paradis på jorden.

Se nu till att boka en flight till Rhodos eller Kos, ta färjan till Chalki för att bo på land eller segla med mig en vecka eller mer, av alla vänner och vänners vänner som gästat oss på denna underbara ö, är det ingen som ångrat sig.

Klockan 08.00 lämnade jag Astipalia, hade gärna varit kvar några dagar för att lära känna denna lilla fina ö, men det får stå på önskelistan. Nu var målet Tilos, bara 20 distans från slutmålet, sträckan var högst varierande med bra vindar de sista timmarna, efter tio timmar var jag framme på Tilos.

Det var en underbar känsla att angöra vid piren, här har jag varit många gånger med hyrbåt, men nu har jag vår egen underbara båt, därutöver var detta slutpunkten för alla långa och krävande transportsträckor.

Det första jag gjorde var att duscha och köpa nya Tevasandaler och två skjortor hos Maria som jag brukar handla hos, man vill ju vara fräsch när jag möter välkomst-kommiten på Chalki i morron.

Denna underbara kväll har jag kostat på mig en grönpepparstek på restaurang Gorgona på Tilos, känner mig faktiskt värd det efter dagar av tonfisk på burk.

Tidigt i morse lämnade jag Anafi, vindprognoserna var goda och inga stormvindar låg och lurade på väderkartan, målet var inställt på Astipalia.

Vinden ifrån sidan satte fart på skutan och den gamla grova sjön gjorde att det rullade rätt bra, jag tänkte att om det inte blir värre, så borde planen vara genomförbar - vilket den var.

Det var en obetalbar underbar upplevelse att vara på banan igen, att få ges sig iväg mot en ny hamn och spännande upplevelser, dagarna på Anafi var svåra men nyttiga.

(Jag kommer senare att med bilder berätta historien om byns enda restaurang, att få sitta ner och höra Nektaria och Michalis berätta om Nektarias föräldrars kamp för överlevnad och hur de startade restaurangen var nog det största värdet av Anafi-dagarna.)

Om allt går som planerat landar jag på Nisiros eller Tilos i morgon, vilket i sig innebär att jag bör vara på Halki på Fredag.

En intressant detalj i sammanhanget är att jag skadat hållaren till ankaret i fören, varför jag bör fixa det innan ankaret kan användas, oturligt nog används ankare för båtplats på Astipalia, men längst ut på piren såg jag en plats där jag kunde angöra långsides.

Jag angjorde båten och tänkte att snart kommer hamnkaptenen och säger att platsen är reserverad, mycket riktigt kom hamnkaptenen, men han hade ingenting att erinra mot min valda plats, däremot sa han; ”You are a lucky guy” ! Jag svarade; Why? Hamnkaptenen sa att; There has been a boat here permanently for several weeks, but the boat disappeared this morning!

Lyckligt lottad!

En annan detalj är att jag nu har tillgång till el i båten, vilket jag inte haft på en vecka, det känns otroligt lyxigt!

 

 

De två sista månaderna har verkligen varit en händelserik period i mitt liv, dagar fulla av intryck, upplevelser av vitt skilda slag ifrån åtta olika länder, dagarna har krävt min fulla uppmärksamhet och när solen gått ner har man somnat och sovit som en stock.

Så, helt plötsligt blir jag inblåst på Anafi, dagarna går och jag är ensam med mig själv, ingen dagsplanering och destination att sätta kursen mot, ingenting som kräver mitt fulla fokus eller timmar av koncentration.

Allt är tyst och stilla förutom vågorna som slår och vinden som tjuter i vanten samt en hund som skäller nere vid caféet, dagar av väntan och ensamhet.

Dagar när jag tvingas vara med mig själv och försöka att umgås med det egna jaget, där jag blir sittande i kajutan och bara ” tomglor” som vi säger i Hälsingland.

Kontrasten är överväldigande och jag har svårt att finna mig i den nya situationen, där jag inte längre är upptagen av allehanda bestyr, utan måste liksom umgås med mig själv i väntan på gynnsamma vindar.

På så vis börjar jag se en slags mening i detta ”Anafi-trauma”, där jag för närvarande genomgår ett slags träningsprogram som syftar till öva upp förmågan att ”bara vara”.

I skrivande stund kommer jag att tänka på ett uttalande i en bok vars titel jag glömt, meningen jag minns följer som lyder; När jag är ensam i rummet - är ingen där!

Visst, det är ett uttalande som andas sorg men som icke få kan känna igen sig i, när det egna jaget inte riktigt kan stå på egna ben i ett avbefolkat rum, där jag lämnats med att vara mig själv.

Ovanför templet i Delfi utanför Athen - som jag passerade för en vecka sedan - står det inskrivet ovanför porten; Känn dig själv!

Dessa tre ord säger oss i förlängningen att allt börjar med oss själva, där vi måste lära känna, förstå och respektera oss själva om vi ska lyckas ”känna”, förstå och respektera andra.

Att lära känna sig själv bygger på konsten att våga möta sig själv och att liksom se det egna jaget i ögonen, vilket är just vad jag tränar på just nu.